Precis som rubriken antyder handlar det här om Svärmors lilla svarta (xx-årpresent) smygtrimmade Fiat Panda 1000 CL från 86. Under vintern har vi noterat två typiska tonårstendenser hos denne krabat.
1) Den späda avgastonen har förbytts till ett vrålande, baktändande bröl.
2) En märkbar ovilja att stanna när man bromsar, som växlar till en lika notorisk ovilja att röra sig när man väl ska iväg igen.
Vad är nu detta? En fördröjd pubertet? Tidig 25-årskris? Nervositet inför det årliga besöket hos farbror bilprovningen?
Vid den lokala GDS-hallen (de börjar känna igen mig nu) konstateras ett hål stort som en femkrona i dämparen.
Ny dämpare är ju det enda rätta, har vi lärt oss av 4×4. Men under tiden bunkrar vi upp med avgasbandage och den där geggan jag börjar gilla allt mer.
Efter två Biltema-paket med alu-tejp och en kartong OK-glasfiberbandage är dämparen hyfsat tät och svarten kan återigen kontrollera tonen.
Men bromsarna! De blir bara värre och värre och visar hysteruska luft-i-sytemet-symptom. Gjorde några tafatta försök med biltemas görsnajdiga bromsluftare men alla bromsnipplar satt ju fast såklart. GDS-taxan tickade så det fick bli ett annat äventyr. Hoppas på att det räcker med att byta de bakre bromscylindrarna och att det inte är huvudcylinderna som gett upp… men såna bör väl hålla ett tag?
